Konsthall323

Vi här bak i bilen #2

Vi här bak i bilen #2

Om bilar i konsten

Lördagen 18 december 2010
Gästtalare: Ingo Vetter
Publik: Cecilia Hultman
Bakom ratten: Frida Krohn
Vid pennan: Ylva Trapp

Denna färd startar vid Västerbrons södra fäste. Vid kiosken möter vi vår publik Cecilia Hultman och vår talare Ingo Vetter, professor på konsthögskolan i Umeå och konstnär som intresserat sig både för bilen och bilens hemstad Detroit. Vi planerar en färd norrut, längs de nya ombyggnationerna av Stockholms norra infarter. Vi kör iväg genom snön och redan under den tid det tar oss att köra över bron och via Kungsholmen mot Essingeleden har Ingo hunnit gå igenom bilkonsthistoria från impressionism via futurismen till surrealismen och landat i 70-talets bilkritiska konst. Under 70-talet målades statusbilar blommiga, göts in i betong och grävdes ner på den amerikanska landsbyggden med motorhuvarna i jorden. Men de flesta verkar ändå ha fallit för bilens charm. En del konstverk har förstås en miljöaspekt där bilar byggts om till cyklar, mycket klumpiga cyklar, eller där avgaser från många bilar skulle blåsa upp en enorm plastbubbla. Men bilkonsthistorian verkar vara en historia av stora gester, maffiga verk och – manliga ego-konstnärer. Det undantag Ingo kommer på är konstnären Sylvie Fleurie som målar kraschade bilvrak rosa och planterar rosor i en Cadillac.

Under tiden som vi hört mängder av exempel på bilkonst har vi hunnit krångla oss förbi Norrtulls byggarbetsplats och ta oss till det nya landskap som är under uppbyggnad bredvid Tensta och Rinkeby. Vi pratar om hur bilen påverkat städernas utseende. Hur amerikanska stadsplanerare byggde städer med förorter dit alla åkte i egna bilar. Den trånga staden trodde dom skulle leda till socialism. Under Nazityskland byggdes Autobahn för att visa upp Tysklands vackraste naturtyper, ett sätt att ena ett folk. Även 60-70-talens stadsplanering i Stockholm visar upp den tidens moderna husfasader och vattentorn för motorvägarna. Vad som nu planeras för de norra infarterna verkar vara parker, artificiell natur och den upprustning som kallas Järvalyftet. På en skylt vi åker förbi står det skrivet: Vi förbättrar för trafikanter och boende. Men det har också ifrågasatts från många håll om det är bättre för de boende med de kraftigt höjda hyror som följer med det som kallas förbättringar.

Ingo återkommer under hela samtalet till hur opraktisk bilen egentligen är. Många av de behov av bilen som finns är konstruerade och påhittade av ett kapitalistiskt samhälle som behöver bilen som statussymbol och central punkt för att upprätthålla en ekonomisk religion. Men Ingo tror att han hör till den sista generationen som verkligen tror på bilen, där bilen varit viktig för identiteten. Kanske har han rätt i det, nu är det viktigare att ha vita produkter i serien i. Och vår konsthall kan nog knappast räknas som statussymbol och inte heller har vår konst kanske hittills varit av mastodont-typ. Men vi fortsätter våra samtalsfärder och pratar vidare i vår småslagna arkitektur och då höra till framtiden.