Lördag den 30 maj klockan visade vi vår jubileumsutställning på Vickergatan, Södermalm Stockholm

Paradgatan är en grupputställning med konstnärer vi arbetat med under våra första tio år. Den här utställningen och jubileumet skulle blivit på ett annat sätt, det skulle varit en strandfest, ett band i bakluckan, en hel festival – men hela poängen med att ha en konsthall i en bil är att vi är flexibla och utnyttjar de fördelar som finns och bortser från de nackdelar som finns med att exempelvis inte ha en toalett i lokalerna. Nu har vi gjort ett smittsäkert firande där publiken kan stå utspridd och uppleva konsten och det ger en ny och helt exklusiv upplevelse av varje konstnärs verk. En publik – ett verk.

Medverkande konstnärer:
Anna Sörenson
Kanslibyrån – John Huntington och Per-Arne Sträng
Ami Kohara
Aeron Bergman och Alejandra Salinas
Maria Toll
Elisabeth Frieberg
Ulrika Gomm
Anne-Liis Kogan
Gabi Dao
Cissi Hultman
[krig] – Karin Backström och Jon Perman

Många av konstnärerna visar verk som har en koppling till språk och kropp. Det är tydligt i exempelvis Anne-Liis Kogans performance Jää siia, ära lahku / Don ́t leave…Stay från gränsstaden Valga/Valka eller i Aeron Bergman och Alejandra Salinas lekfulla posters Keywords. Det har också varit viktiga begrepp i Konsthall323s verksamhet där vi tänkt hur språket påverkar hur vi ser på vår omgivning och med en arkitektur som är rörlig så påverkar även den omgivande verkligheten samtalen som förs i konsthallen. För en publik innebär det något annat att huka sig och klämma in sig i baksätet för att uppleva ett videoverk, istället för att gå upp för breda trappor och gå in i en konstinstitution mellan pelare. Ett verk i utställningen som helt klart påverkas är Maria Tolls skulptur I always check things before I leave som också uppenbart förändrar konsthallen med sin mjuka storhet. Det visionära arkivet av Kanslibyrån ger förslag på nya förhållningssätt till omvärlden. Aktioner att genomföra som bänder på våra idéer om hur och varför. Det kopplas samma med idén om att en konsthall inte behöver ha fyra vita väggar och att mängden publik som kommer till utställningarna inte behöver vara ett mått på framgång. Anna Sörensons verk En bok att läsa i oväder ger ingångar till hur konsten påverkas av sin omgivning, det är skillnad på att sitta i ett forskningsbibliotek med perfekt luftfuktighet och att sitta i en bil där regnet smattrar på taket. Ulrika Gomms verk Bygga nation och kroppar är ett ljudverk med fragment från regeringsförklaringar genom 100 år, i kronologisk följd. Mycket hinner ändras under hundra år. Konsthallens historia är relativt kort, men ändå var den konstvärld som vi startade i annorlunda än den vi nu firar tio år i. I Gabi Daos verk så blir publiken delaktig i ett performance. Ogräs och växtlighet på mikronivå spelar huvudrollen i ett ljudverk som blir till och ges stort utrymme genom bilstereon. På samma sätt närmade vi oss Saltsjöbaden när vi arbetade därifrån. Kan man förstå en plats genom växtlighetens ljud? Elisabeth Friebergs målning utgår också från mikronivå. Målningen är tio år gammal och både nära och långt ifrån de stora abstrakta målningar som Frieberg arbetar med nu. Cecilia Hultman har gjort ett specialskrivet verk efter en tur med konsthallen. Hon utgick från bilens relation till oss och våra relationer med varandra. [krig] har bearbetat en låt till en uppsnabbad revolutionsversion speciellt för vårt jubileum. I Ami Koharas ljudverk möter vi förhoppningar och glädje inför starten av 2020 – det blir så här fem månader senare tydligt att det inte är mycket vi vet om framtiden – inte på nyåret och inte nu i maj. Men att hålla kvar i de människor och viktiga sammanhang vi har, att bygga på solidariteten i det lilla kommer vi fortsätta fortsätta och fortsätta med. Vi ser fram emot våra tio nästa år i konsthallen – med alla konstnärer och med er i publiken!