Om resande i litteraturen
22 november 2010
Gästtalare: Hans Carlsson
Publik: Nathalie Wuerth
Bakom ratten: Frida Krohn
Vid pennan: Ylva Trapp
Vi startar vår färd vid Konstfacks huvudentré, det är becksvart och nederbörden faller i det tillstånd som varken är snö eller regn; bara kyla. Sedan te och mineralvatten fördelats startar Frida bilen, Hans slår upp datorn och vår samtalsresa tar sin början.
Hans presenterar sig som konstnär, student på Konstfacks masterprogram samt med en bakgrund inom litteraturvetenskap. Den föreläsning han förberett kretsar kring hans uppsats om Carl-Jonas Love Almquists roman Palatset samt upplästa delar av Hans text Månen har gått ner som är en skönlitterär text i blivande, kretsande kring Iran.
Några ämnen som kom upp under samtalsresan: Försök att sammanfatta hela världens vetande i en enda roman. Reseskildraren som en liberal person som kan föra sig i både slott och koja. Att åka så långt bort som möjligt, höra ett språk man inte förstår. Resandet som en kritik av det egna landet. Reseskildringen som en kritik av den egna personen. Frågvishet mot hierarki. Orientalismens hårdhet.
Samtidigt som vi hör Almquists beskrivningar av japansk hederskultur och Hans poetiska påhittade resa till Iran, försöker vi hitta vår väg österut genom Stockholms förorter. Vi undviker motorvägar eftersom Hans blir hes i baksätet av att försöka överrösta motorbullret. Vi krånglar oss fram bland Hagsätras höghus, förbi Högdalens centrum med lysande biblioteksskylt, i gamla Enskede vänder vi bilen vid ett pittoreskt bageri, vi passerar Tallkrogens egnahemsområde och slutligen gör Frida en perfekt fickparkering vid en trottoar i Hökarängen. Samtalet slutar i mer te och fler frågor. Hur kan man använda sig av en naiv påhittad person för att synliggöra maktstrukturer? Hur ska man klara att både köra bilen och lyssna på samtalet? Hur kan man använda ett gammalt språk utan att fortsätta samma gamla hierarki? Hur är det möjligt att använda sig av gamla stereotyper på ett sätt som vrider, vänder, gör de synliga? Hans säger att vi trots alla svårigheter ändå borde fortsätta resa.